Noveller
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  Kommenter / Betyg
Skriv en novell
Senaste kommentarer


Rating :
 
 

Ett minne blott!

 


 
 

Ett minne blott!


Ett minne blott!






Om ni visste hur vacker han var. Om ni bara anade hur underbart ljuvlig han var. Ja, då skulle ni inte få en lugn stund förrän ni också upplevt honom på samma passionerade sätt som jag njutit honom.

Han var stor, han var vacker och han var perfekt.

Utom i ett avseende - han var gift.

Och det är han än, tyvärr. Han har gått ifrån mig nu, återvänt till sin fru, som han egentligen aldrig lämnat.

Men i alla fall, under drygt ett års tid fick jag låna honom. De nätter han var hos mig var bara mina och bara hans, bara våra nätter. Två ensamma människor på jordens yta, i hela världen, ja i hela universum fanns bara vi. Vi båda, vi uppfyllde världsalltet, och hela universum fanns inom oss. Vi var ett med alltet och alltet var vi.

Jag minns, han kom in genom dörren klockan 19.10 en kväll. Och jag var i hens famn redan innan han hunnit öppna dörren.

Hans läppar, heta mot mina, redan innan han startat bilen för att ta sig till mig. Hans hårda mjuka tunga som sökte sig runt i min gom, dansade kärlekens extatiska dans med min tunga.

Hans hårda, stora kuk buktade innanför gylfens spända dragkedja. Hans stora varma hand och erfarna fingrar drog upp min snäva korta kjol, smekte mina lår, klädda i svarta stay-ups.

Inga trosor, bara min glödheta längtan efter honom, på något sätt tog vi oss fram till hallspegeln och såg ett upphetsat kärlekspar. Han stor, vacker, skäggig och kåt, hans heta andedräkt i mitt hår, hans ena hand i mitt kärlekssköte, varmt, fuktigt, längtande, bultande, väntande.

Extatisk förlösning mot väggen, det var så långt till sovrummet. Det måste ske nu.

I hast avslängda kläder, som ett ormbo, hans och mina. Och han tog mig, skoningslöst och varmt på samma gång, och vidunderligt underbart. Det var så länge sedan, längtan så stark, obetvinglig.

Minns du, jag glömmer dig aldrig. Det är smärtsamt ännu. Men aldrig ville jag vara utan året med dig. Året som bestod av himmel och helvete.

Den värsta och svåraste smärtan har lagt sig till vila, men gör sig påmind då och då med förnyad intensitet. Hugger djupa sår i bröstet.

Mest minns jag med vemod och sorgsen längtan våra underbara timmar tillsammans, dygn ibland. Hela helger fick jag ha dig då och då.

Tänker du på mig ibland?


För alltid finns du inom mig. Som det underbaraste jag upplevt. Underbart är kort sägs det. Men ingen har nämnt hur ont det gör efteråt. Eller hur länge smärtan sliter i ens inre. Förunderligt att man överhuvud överlever.

Tänker på de gånger jag väntat dig, hetsigt, glödande. Ibland kände jag mig maniskt upprymd, trodde att nu blir jag tokig. Och det var jag ju, faktiskt helt galen. Jag kunde ha gjort precis vad som helst för dig.

Varje gång jag badar tänker jag på dig.

Då när jag fyllde karet med hett vatten bestänkt med dyrbara skummande oljedroppar som sedan doftade i hela lägenheten i flera dagar efteråt.

När hela våningen låg i mörker, badrummet ångade och doftade, stearinljuset på bordet intill vårt kärleksbad. Vinflaskan som immade, din skål, min skål. Vattnet skvalpade ut stora vågor på golvet då du försiktigt klev ner till mig. Och jag, jag kunde inte ta ögongen ifrån dig, dina varma ögon och din vackra kropp.

Vad jag var rädd om våra stunder. Njöt av dem. Bitterljuvt var det för du tillhörde ju en annan. Någon du brydde dig mycket om och inte kunde tänka dig att lämna.

Vi satt mitt emot varandra, lekte med tårna över varandras kroppar, eggande, pockande. Ögonen glänste i ljusskenet, av värme, vattnet och vårt kärleksvin. Vi skålade, kysstes och smektes. Musiken spelade i kassettradion, längtans toner.

Vi torkade varandra och gned varligt in varandras kroppar med massageolja. Jag hängde skrattande en handduk på din stora, styva ljuvlighet.

På masserade fötter halkade vi in i sovrummet och till den breda, sköna sängen.

Vinet tog vi med, liksom musiken - vilka nätter. Ibland hade jag munnen full av dig. Och din lena, fylliga pung vilade glad och bekymmerslös i mina kupade handflator.

Jag saknar dig. Jag saknar mig också. Jag har alldeles tappat bort mig och gör de tokigaste saker ibland. Var finns du nu? Hur har du det?

Ibland, mitt i natten, vaknade jag och kröp ner på din mage, kysste dina ljumskar, nosade på dina härligheter. Då kunde du mumla halvt i sömnen:

- Väck inte den björn som sover.

Men då var det redan för sent. Björnen hade vaknat redan när jag med huvudet gled ner från ditt breda, håriga bröst. Ditt storlockiga något gråsprängda brösthår som killade mig i näsan eller på kinden.

Jag längtar efter dig. Förstår du det? Det finns ingen annan som kan fylla den här platsen i mitt liv. Bara du. Bara? Konstigt ord, malplacerat på något vis.

Minns du den gången jag överraskat dig med att ha byggt en koja tills du kom? Hur vi skrattande kröp på alla fyra in i filtkojan. Vad varmt det blev där inne. Den konstgjorda brasan lyste på oss med sitt milda förföriska sken utanför.

Vi lekte och nojsade på renfällen. Drack vår kärleksbryggd.

Vad gott det var. Jag tänker förstås inte enbart på vinet. Du smakade som..., ja, som vad? Som mjölk och honung har poeter sagt i årtionden, när de velat beskriva det mest himmelska.

All uppdämd längtan och väntan exploderade flerfaldigt i vår varma kärlekshydda. Och du min grottman lackade av svett och frustade av åtrå, du min urtidsman, bara till låns, inte bara, inte bara. Du var ju allt för mig.

Och renfällen fick ordentligt på huden, du gav den dess dödsstöt. Efteråt fick jag lov att kasta bort den. Den hårade så. Bara man andades i rummet efter den natten yrde håren upp i luften, virvlade runt i rummet och dalade sakta ner lite varstans och lade sig stilla ner för att dö. Du, du lämnade mig.

Nu sitter jag här ensam och minns dig. Minns oss som fanns för varandra under ett vackert minnesrikt år. Det är tre månader sedan jag såg dig eller hörde från dig. Om du mot förmodan skulle vilja komma och hälsa på mig igen ska du veta att du alltid är välkommen och ska tas emot med kärlek så länge jag lever.

Den väntande