Noveller
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  Kommenter / Betyg
Skriv en novell
Senaste kommentarer


Rating :
 
 

Arvet!

 


 
 

Arvet!


Möjligheten att få gömma sig på den ärvda ranchen lockade. Ett arv som för Karin kom helt oväntat när Irene, en avlägsen släkting hade omkommit och lät Karin ärva hennes andel i exmakens hästranch.



Dagen började gry i öster. Den stigande solen sände sina gyllengula strålar över det karga landskapet. Hennes blick svepte över sluttningarna som var gråbruna efter sommarens hetta, förutom raderna med konstbevattnade äppelträd som bildade symmetriska mönster i mörkgrönt. Hon stannade jeepen på gården. Bredvid stallet såg hon att någon stod - en mansgestalt.



Han stod i skuggan och det gick inte att urskilja anletsdragen. Ändå anade hon att hans blick var fixerad vid henne. Hon kände sig illa till mods och förstod att hon inte skulle bli hälsad med öppna armar på den plats där hon hoppades få en ny start i livet. Hon steg ur bilen och några sekunder senare ljöd en mörk, djup röst.



- Mitt namn är Carl.





Han nickade kort och Karin spärrade upp ögonen. Den första tydliga anblicken var fascinerande, långa ben, seniga muskulösa armar i kors över bröstet, en liten jeansjacka över breda axlar, mörkt glänsande hår, djupblå ögon och kärvt utmejslade anletsdrag.



Inte bra, tänkte Karin och en ilning for längs ryggraden vid en sådan slående manlig skönhet.



- Jag har för mig att jag gjorde klart i telefonen när ni ringde att det inte var lämpligt med någon visit just nu?



- Jo, det gjorde ni, men det här är ingen visit. Jag har för avsikt att bosätta mig här, vilket jag har full rätt att göra enligt lag.



- Problemet är bara att jag inte vill ha er här, fröken, deklarerade han.



Hon tittade på de stora flagnade stallet och hagarna som inrymde ungefär ett dussin välskötta hästar.



Hennes guldbruna blick gled tillbaka till honom och mötte djärvt hans blå ögon.



- Jag har som sagt inte för avsikt att åka, så om ni talar om var jag kan ställa hästarna, skulle jag vilja lasta ur dem.



- Det finns ett par lediga boxar längst in i stallet, meddelade han kort, vände sig om och stegade iväg med stela axlar längs infarten.



Han var tvungen att medge att hon inte alls var som han väntat sig. För det första var hon yngre, yngre och nättare än han föreställt sig. När de talats vid i telefonen hade hon låtit hurtig och affärsmässig. Bilden han skapat sig var av en lång, mager kvinna runt 40, snarare än 25.



Det visade sig att hon var ganska liten och smal, och ändå fanns det styrka och avspändhet i hennes hållning. Hon påminde om en hjortkalv med sina stora bruna ögon. Det honungsfärgade håret var ihopdraget i en hästsvans.



Hon var inte direkt vacker, men ändå. Han sköt irriterat undan tankarna. Vissa män kanske fann henne tilldragande, men inte han själv. Förutom att hon gjorde intrång där hon inte var välkommen, var det något mycket irriterande över henne. Kanske var det hennes lugna sansade sätt. En sådan lite mjuk kvinna borde inte vara så behärskad och samlad. Från det ögonblicket då deras blickar mötts i skuggorna utanför stallet, hade han känt sig arg och illa till mods. Det kändes som om huden plötsligt suttit för hårt spänd utanpå kroppen, och det var inte alls behagligt.



Efter att ha tillbringat morgonen i stallet, var det omöjligt att inte se kontrasterna mellan dess oklanderliga skick och kaoset på verandan, som användes som tvättstuga och förvaringsplats. Åtminstone gissade Karin det när hon såg högarna med tvätt som låg överallt. Från verandan såg hon en skymt av köket som tycktes vara i ännu värre skick.



Diskhon svämmade över av kastruller och stekpannor, disk stod i travar överallt. Resterna från gårdagens middag slogs om utrymmet med flera öppnade flingpaket och en serietidning som låg i en pöl av utspilld mjölk. Vid köksbordet satt Carl med en bekymrad rynka mellan sina ögonbryn.



Siffrorna från boken som han hade uppslagen framför sig gav ingen tid åt något hushållsarbete. All energi och varje uns av pengar som gick att skrapa ihop måste gå till avbetalningen som snart skulle in. Sakta började en tanke ta form. Eftersom han gjorde allt tungt arbete, kunde hon rycka in inomhus. Det var det självklara sättet att skrämma iväg henne.



- Det finns en lägenhet ovanpå garaget där du kan bo, upplyste han. Hushållerskan bodde där förut.



- Tack, mumlade hon.





- Om du ska bo här, började han och vred en kaffemugg runt i sina starka, långfingrade händer, måste du arbeta. Eftersom jag har fullt upp med arbete utomhus kommer det att falla på din lott att sköta saker och ting inomhus, några invändningar, undrade han och kikade på henne under lugg.



- Det går nog bra, svarade hon dröjande.



- Då säger vi så, muttrade han, slog ihop boken och gick ut.



Ljudet av steg i trappan till lägenheten fick Karin att titta upp. Hon kastade undan filten som täckte hennes shortsklädda ben, och lade ifrån sig romanen som hon höll på att läsa.



- Hej!





Det var Carl som stod utanför nätdrören, stor, mörk och vacker.



- Har du tid en stund?





- Jaha, javisst, muttrade hon och öppnade nätdörren.



Karin var oerhört medveten om honom då han följde henne genom hallen förbi det lilla sovrummet och in i det lika anspråkslösa vardagsrummet. Lägenheten hade varit mysig i all sin enkelhet tills Carl steg in. När hans storvuxna gestalt fyllde upp rummet kändes det plötslig väldigt trångt. Luften fullkomligt sprakade av undertryckta känslor mellan dem. Utan förvarning drog han henne intill sig och lät sina läppar sakta sluta sig över hennes inbjudande mun. Med förödande hetta gav hon efter för den varma, manliga, kryddiga doften, då han höll henne hårdare.



Den första kontakten med hans mun fick henne att sära på läpparna och bjuda in hans utforskande tunga. Då han släppte hennes handleder lade hon händerna om hans nacke för att dra honom närmare. Han tvinnade hennes mjuka hår mellan fingrarna och böjde hennes huvud bakåt, så att ha kunde fördjupa kyssen. Den andra armen låg runt midjan och han gick sakta bakåt. Deras kroppar svajade rytmiskt tillsammans till en melodi som bara de två kunde höra.



- Ja, mumlade Karin.





Hon var förtrollad av honom och blodet pulserade hett och snabbt då han började kyssa henne hungrigt på halsen. Hans flammande begär tände en eld i henne och alla sinnen stod i brand.



Då hon nafsade honom i örsnibben stönade han och lät händerna glida upp längs baksidan av hennes lår. De sökte sig under sömmen på shortsen och gned hennes varma, lena hud. Smekningarna fick henne att flämta till och hon knäppte ivrigt upp knapparna i hans skjorta för att röra vid den bara huden.



De mjuka håren på bröstkorgen kittlade mot handflatorna och musklerna kändes lika hårda och lena som polerat brons. Karin ställde sig på knä och lät blicken spela över den utsökt skulpterade kroppen. Han var välbyggd som en typisk cowboy. Överkroppen liknade ett V, med breda axlar och smal midja. Höfterna var nästan osannolikt snäva och benen var både kraftiga och smidiga. Blotta åsynen av honom fick henne att värka av längtan.



- Ta av dig blusen, mumlade han.



Karin var mer än villig, så hon började knäppa upp de små pärlknapparna. Carl hjälpte till att dra det tunna tyget över hennes huvud. Då han såg vad som doldes under blusen och shortsen flämtade han till. En blekrosa spetsbehå kramade hennes bröst, ett par matchande trosor smekte höfterna, en strumpebandshållare av spets satt runt midjan och höll upp sidenstrumporna.



Med skakande händer kände hon sig fram tillbältet i jeansen och drog desperat för att få upp det.



- Snälla, flämtade hon. Jag vill röra dig.



- Jag vill röra vid dig också, mumlade han strävt och strök henne över huden. Hela dig.



Karin fångade in handen och slöt läpparna om ett finger. Hela hans kropp skälvde till och outhärdligt sakta smekte han av henne resten av underkläderna så att hon var naken inför hans blick.



- Så vacker, stötte han fram och lät blicken glida över henne, från de höga fylliga brösten till de runda höfterna.



Den brännande blicken stannade vid den lockiga triangeln mellan benen.



- Snälla älska med mig, viskade hon.



Med fjäderlätta händer smekte hon hans bröstkorg och drog fingrarna genom det lena håret. Då hon gned tummarna i cirklar över de mörka bröstvårtorna förlorade Carl den lilla självbehärskning han haft. Så böjde han sig ner och omslöt en av de styva bröstvårtorna med sina heta läppar.



Vågor av njutning svallade inom henne och hon gnydde av åtrå. Blodet rusade i ådrorna då han sög på bröstet och nafsade försiktigt. Han avbröt sitt nafsande och mumlade:



- Jag vill vara inuti dig. Jag vill känna hur du är alldeles varm och fuktig omkring mig.



Han sträckte ut hennes armar ovanför huvudet på henne och deras fingrar flätades samman. Med ett häftigt skrik kände hon hur han uppfyllde henne, hårt, hett och intensivt. Hon rörde höfterna för att försöka dämpa febern i blodet, men varje rörelse gjorde henne bara hetare och förde honom djupare in i henne. Hon släppte hans händer och smekte honom över bröstet, samtidigt som hon kysste honom passionerat på halsen.



Carls gensvar kom omedelbart och han grep tag om hennes höfter för att komma ännu djupare in. Då han började röra sig var det som en tidvattenvåg - kraftfullt, mäktigt och underbart.



Karin kände hur hon flög högre och högre, tills allt tycktes stanna upp och explodera. Då han kände hennes skälvande, våldsamma klimax kunde han inte hålla sig längre, utan exploderade inuti henne.



Njutningen var så fullständig att han föll ihop ovanpå henne och skälvde i flera minuter när det var över.



Vilken fantastisk hushållerska, tänkte han trött innan han somnade. Inget dåligt arv hon ärvt, tänkte Karin och kurade ihop sig mot hans svettglänsande kropp.



Arvtagerskan