Noveller
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  Kommenter / Betyg
Skriv en novell
Senaste kommentarer


Rating :
 
 

Flyttning med förhinder!

 


 
 

Flyttning med förhinder!


Flyttning med förhinder!






Det var lördag. Vädret var mulet och småkyligt. Jag packade sakerna som stått uppställda på exakt samma plats i ett och ett halvt år tillbaka i kartonger och kassar.

Jag brottades med mångsidiga känslor i mitt inre. Dels såg jag fram emot att flytta till en annan stad för att plugga ett år trots min ålder (jag är 32 fyllda, men utan bra utbildning, jobb och pengar, det ska vi bara inte prata om), dels kändes det så olustigt och förbannat tungt att lämna min gamla stad (trots att den inte är mycket att ha!).

Men där det sved mest var känslan att lämna grannarna som jag lärt känna utan och innan. Men det kunde inte hjälpas. Livet är ju ibland så, att för att kunna få det bättre måste man ibland först få det sämre. En underlig ekvation, men likväl är det så och det är som sagt för det mesta förknippat med en inre smärta, som det inte finns någon medicin emot.

Under den tid jag bott på gatan hade jag lärt känna en människa särskilt väl. Hon hette Jeanette, precis 31 år fyllda och var en riktig pratkvarn, speciellt om man bjöd henne på ett glas vin eller två, vilket hon sällan tackade nej till.

Under våra otaliga små halvluddiga förtroendesamtal på sentimmarna vid mitt köksbord, lärde vi känna varandra så gott som in på bara skinnet, så nära en man kan komma en kvinna utan att hamna i säng.

Det vanligaste ämnet för våra psykoanalytiska monologer (det var mest hon som stod för klagosången och jag som frågade, tröstade och lyfte upp henne) handlade om hennes sambos irriterande egenheter, vilket jag till en början inte kunde förstå hennes ohämmade öppenhet om, förrän hon kommit en bra bit in i berättelsen.

Så småningom gick det upp ett ljus att hon behövde få prata av sig och av någon outgrundlig anledning valde hon mig. Jag verkar ha den inverkan på människor - att få dem at öppna sig och ibland händer det att de avslöjar aningen för mycket utan att vara medvetna om det, det bara händer.

Jeanette hade ett smärtande behov att diskutera sitt kärleksliv med någon utomstående och det var enkelt att förstå när bilden av sambon växte fram allt eftersom.

Den här killen hon var så förälskad i (hennes bedyrande ord, om man lyssnade noga, hade inte den där riktiga stunsen som riktiga sanningens ord har (var av den första och mest upphöjda sorten sprungen ur bortskämdhet, på alla sätt och vis.)

Han hade aldrig fått lära sig att stå på egna ben och följaktligen när det mest banala av livets vardag inte stämde med hans vilja och gick honom emot, reagerade han som ett ursinnigt barn som när det inte får sin vilja fram inte ser någon annan utväg än att sätta igång att skrika och slå näven i bordet och - enligt hennes egna ord - tugga fradga.

- Tugga fradga! skrattade jag och trodde hon skojade.

- Jag skojar inte och när han blir så där är det knappt jag vet om jag vågar vara kvar i närheten eller om jag ska ta på mig kläderna och gå ut, sa hon och tittade på mig med en blick hård som ett betongblock.

Jag frågade givetvis varför hon fortsatte vara tillsammans med den här "dåren" om hon inte trivdes med honom och det nu var så illa, som jag fick intryck av att det faktiskt var.

Hon ruskade på sitt blonda kortklippta huvud och log ett uppgivet jag-vet-inte-om-jag-älskar-honom-och-karlar-dom-är-väl-sådana-leenden.

- Han var helt annan när vi träffades. En helt annan människa som fick mig att skratta jämt och ständigt och jag blev kär i honom. Det var sommar och vi var ute med hans båt och kompisar varje dag, sa hon efter att ha hämtat luft djupt nere från magen.

När de hade träffats hade han inte varit sådan han av oförklarlig anledning förvandlats till nu. Hon visste inte varför men hoppades han skulle bli sitt vanliga jag, förändra sig och börja ta ansvar för sitt liv. Hon älskade honom, sa hon.

Jag nämnde det aldrig för henne, men kunde inte hejda mig själv från den klara tanken att den här killen aldrig kommer att bli vuxen. Han var faktiskt närmare 30-strecket än tonåren.

När jag satt mitt i bråten och packade in porslinssaker i tidningssidor som jag rev ut ur veckogamla dagstidningarna fick jag den idiotiska förnimmelsen att jag dessutom raserade något bräckligt påbörjat och lämnade detta något som kanske kunde utvecklas och bli hur spännande som helst, om det bara fick fortsätta en liten bit till - mitt intima hemliga kompisförhållande med Jeanette.

Jeanette hade utan att tveka ställt upp när flyttdagen skulle komma. Det rätta ordet för hur jag upplevde sinnevärlden den här stunden var depression (kanske olycklig kärlek?).

Jag hade aldrig berättat det för henne. Jag hade aldrig gjort ens tillstymmelse till närmanden. Hon hade gjort det klart med en gång, vänner, nära och bra vänner.

På den punkten hade jag svårt att komma överens med henne, "bara" och även här hade hennes ord saknat ärlighetens påtagliga stuns.

Innerst inne ville jag inget annat än att ha henne. De sista veckorna hade jag varje förbannad natt släckt ljuset och fått besök av henne i tankarna. Hon hade kommit till mig på samma sätt varje gång.

Hennes sambo hade somnat, jag kunde höra de fjäderlätta stegen av hennes 50 kilo lätta, 150 centimeter korta, mjuka kropp försiktigt komma tassande nerför trappan.

Min dörr hade öppnats och stängts. Låset hade klickat till av säkerhet. Allting hade varit mycket försiktigt och hemligt. Jeanettes nakna fötter hade tassat närmare och närmare i mörkret. Alldeles intill min säng hade de tystnat och från det svaga gatljuset som strilade in mellan persiennen hade hennes kortklippta, ljusblonda hår i sin typiska pojkfrisyr gnistrat.

Jag hade vikit upp täcket och Jeanette hade slängt av sig morgonrocken. Utan ett ord hade hon satt sig grensle över mig och sänkt sig ner över min bultande kuk som sjunkit djupt in i hennes varma, omslutande fitta.

Hon hade ridit mig fort och hett tills jag sprutat min säd långt upp i henne och kvidande försökt vara så tyst som möjligt, vilket givetvis varit omöjligt.

Men så kom verkligheten tillbaka. Jeanette fanns inte där och jag låg med tomhet i bröstet och en värkande kuk som i brist på verklighet fick nöja sig med att bli runkad - av mig själv.

Ärligt talat så var det ett bittert självbedrägeri, att låta de där fantasierna få löpa på det sättet, insåg jag efter otaliga liknande nätter och märkte med en besviken lättnad att jag till slut började kunna kontrollera mig själv och undvika att utsätta mig själv för detta drömmeri. Någon sa en gång - bättre sent än aldrig.

Men jag kunde inte låta bli att fundera över saken från andra hållet, från hennes vinkel, om inte hon någonstans inombords kanske hyste liknande känslor för mig.

För på något sätt (om man bortser från fantasin) fanns där något outtalat, underliggande mellan oss båda som var svårt att sätta fingret på.

Någonting kittlande som ibland kunde bli nästintill besvärligt påträngande när vi var ensamma och tystnade över en kopp kaffe eller ett glas vin - en laddning, en spänning av något som hölls undantryckt av ren viljekraft - ett osynligt lock där mitten av locket böjdes upp av det svällande innehållet, men hölls på plats av oss båda.

Jag lät alltså lockket vara på och likadant gjorde hon, men det kunde aldrig undvikas att det inte höll tätt och läckte ut små dansande slingor av något ljuvt och lockande - våra blickar, sättet vi talade med varnadra på, hur vi skrattade tillsammans, sättet vi log och såg på varandra, det som låg dolt i tonen av våra ord.

Jag reste mig och såg mig omkring i villervallan och konstaterade det dystra faktum att det blivit dags för starten av den egentliga flyttningen, att bära.

Jag skulle ringa när det blev dags. Klockan hade blivit tolv på förmiddagen. Jag lyfte luren och slog numret som ledde en trappa upp i vårt hus, som rymde fyra lägenheter, två nere och två uppe.

Det brukade aldrig hinna fram mer än tre signaler förrän Jeanettes pigga, varma röst svarade. Varenda gång lät hon alltid som hon suttit och väntat och äntligen ringde det och gud vem kunde det vara.

Hon kom ner efter ett par minuter efter att ha bytt om till en gammal träningsoverall och ett par slitna gamla Reebo skor. Jag hörde dörren där uppe öppnas och slå igen och de omisskännliga fotstegen hastande nerför trappan.

En kort knackning på dörren innan handtaget gled ned och hon kom in med ett leende uppblandat med en illa dold dysterhet i mungipornas fina linjer.

Hon kom fram till mig vid fönstret och blickade ut över detta stelnade hav av kassar och kartonger.

- Varför måste du flytta för? frågade hon utan att se på mig och fick mig att känna mig som en skurk.

Vad skulle jag svara? Det var ju en fråga hon vid det här laget mer än väl visste svaret på, så om jag upprepade mig skulle jag bara känna mig löjlig på något sätt.

Istället svarade jag inte alls utan stämde in i hennes frågas förlamande tystnad tillsammans med henne ett par sekunder, innan jag fimpade cigaretten och uttryckte ett uppväckande:

- Ja, ska vi köra igång då?


Jeanette suckade och svarade:


- Det är väl lika bra, så du kommer iväg i tid. Var vill du att jag ska börja?

- Vi börjar med det som är närmast, svarade jag och slog ut med händerna framför oss, böjde mig ner och fångade två stora kassar i sina handtag.

Vi lyfte och sprang med händerna fulla i 45 minuter innan Jeanette pustande och röd om kinderna sjönk ihop som en säck på min lånade säng i ettans lilla vardagsrum.

- Nu bara måste jag få vila en stund, frustade hon, skrattade åt oss båda och plockade fram cigarettpaketet ur framfickan på träningsoverallen, tog upp en, satte den mellan läpparna och tände den.

Jag satte mig bredvid, lutade mig tillbaka på armbågarna med utslagna ben och frågade om jag fick ta en av henne.

Hon gav mig en och frågade efter en stunds tystnad vad det var i den där kartongen som stod framför oss, där en fotoalbumspärm kantigt stack upp.

- Foton, svarade jag och det slog mig att vi faktiskt aldrig gått igenom en av de vanligaste traditionerna när man träffar nya människor - att plåga varandra med att visa sina tråkiga foton.

- Vill du se? frågade jag.


- Om! svarade hon glatt och borta var tröttheten i ett nafs.

Hon drog till sig lådan, vek upp kartongsidorna som dolde innehållet och tog upp den svarta pärmen som låg överst. Det var mestadels vanliga kort på kompisar och platser man rest till.

Givetvis, som alla andra, hade jag lyckats få ihop en drös med skumma festfoton på kända och mindre kända människor utan som något helt annat som rymt från något mentalsjukhus eller liknande.

Mitt huvud föll bakåt och ansiktet vändes upp mot taket. Jag lät Jeanette sköta tittandet på egen hand. Jag visste ju mer än väl vad det där albumet innehöll och hörde henne fnissa av och till samt det klistrande ljudet av när hon vände sida och plasten fastnade däremellan.

Jag svävade bort i helt andra tankar som cirklade runt stället jag var på väg till. Jag måste ha varit frånvarande en bra stund för det som väckte mig var att jag undrade var ljudet när man vänder sida i det plastade albumet tagit vägen.

Jag höjde huvudet och såg upp på henne. I hennes knä vilade det uppslagna albumet. Det var när jag såg vad hon höll i sina händer som jag höll på att sätta i halsen.

- Är det här verkligen du? frågade hon blygt och tvekande.

Jag hörde hennes röst som om den kom från långt bort i fjärran.

- Det där var inte meningen att någon skulle få se, svarade jag med höjd röst, klart besvärad.

Jag sträckte mig hastigt efter fotot som bara gud visste hur länge hon suttit och stirrat ögonen ur sig på, medan jag ovetande legat strax intill som om inget särskilt var på gång.

Men hon var snabbare och knyckte till åt höger och jag missade. Jeanette sträckte sig ännu mer åt höger med fotot i sin utsträckta arm och jag föll, eller vräkte mig åt samma håll för att få tag på nakenfotot av mig halvliggande med världens ståkuk rätt upp i luften.

Det hade visserligen tio år på nacken, men så mycket hade man inte förändrats att det inte gick att se vem som var på bilden.

På något underligt sätt hade jag hamnat ovanpå henne där hon låg på sidan men till slut fick jag tag på det.

- Nej! skrattade hon.


-. Jo! replikerade jag snabbt och kände hur en irriterande hetta blossade upp över kinderna när jag reste mig från henne med kortet i min hand och raskt stoppade tillbaka det i sitt skrynkliga vita kuvert där det legat och samlat damm, tills nu.

Nu gick det dessutom upp för mig hur det kunde ha hamnat bland de övriga korten. När jag packat ner allt som kunde kategoriseras fotografier, det var då allt, och jag menar allt, hade hamnat i en och samma kartong.

Men vad fasen, ingen skada skedd.

Jeanette gungade fnissande upp sin kropp i sittande ställning med en djup suck av tillfredsställd nyfikenhet, antog jag, utan att vara förbannad. Det gick inte att vara arg på Jeanette.

Hon plockade ånyo upp cigaretten som hamnat på golvet men lät den vila i handen medan hon satt och blängde i ögonvrån på mig och verkade ha svårt att avgöra om hon skulle fnissa eller vara tyst.

Hon tände den inte, bara satt där med den i sin hand som om hon inte visste vad hon skulle göra med den.

- Ska vi fortsätta? frågade jag och såg på henne.

Hon var lika explosivt röd om kinderna som jag antog att jag själv var, men om det berodde på vår lilla brottningsmatch eller av fotots natur kunde jag inte avgöra. Antagligen lite av båda.

- Nej, inte än, inte nu! svarade hon, stoppade tillbaka cigaretten i paketet och föll tillbaka på rygg tvärsöver sängen.

Jag iakttog henne frågande och gjorde ett plötsligt utfall att kittla henne i sidan av midjan. Jag visste att hon var ytterligt kittlig och tänkte att det skulle väl få fart på henne igen.

Mycket riktigt exploderade hon i en ofrivillig skrattsalva och försökte vrida sig undan men hon gjorde inte bara det. Plötsligt hade hennes händer låst sig runt min högra handled och innan jag hann reagera hade hon dragit ner min hand till sitt vänstra bröst och tryckte den hårt däremot.

Allting hände fortare än jag hann blinka. Hon paralyserade mig, gjorde mig helt handlingsförlamad för stunden.

Försiktigt pressade hon min hand mot sitt bröst och masserade. Jag lät henne styra rörelsen och kände hennes mjuka bröst mot handflatan och en hårdnande bröstvårta genom bomullstyget i den vita T-shirten.

Men det var inte det enda jag kände - långsamt öppnade sig ett gigantiskt sugande hål i magen, ett hål av bortträngd längtan och hjärtat satte igång att mala på bra mycket hårdare nä vanligt och nedanför naveln flöt det ut en varm ström av kåthet i min lem.

Jeanettes läppar var lätt åtskilda och det fanns hela tiden små drag av ett mjukt leende i mungipan, ett leende av full i fan.

Hon andades lugnt och stilla och släppte inte taget om mig förrän hon verkligen kände att jag smekte henne av egen fri kraft.

Försiktigt tryckte jag smekande handen över det runda bröstet, lät handen glida över till det andra och gjorde likadant där. Bröstvårtorna växte vad jag tyckte oupphörligt och blev större och större ända tills det såg ut som om de ville tränga igenom T-shirten för att få hudkontakt.

Jeanettes blick blev allt glansigt kåtare och jag blev modigare för var minut. Det var som om tiden hade stannat.

- Det här får bli min avskedspresent till dig, viskade hon, gav mig en blick som underströk varje ord och sträckte ut händerna efter min nacke och drog ner mig mot sig.

Vi möttes tunga mot tunga, läppar mot läppar, i en öm, djup kyss som om vi varit skapta för varandra, att det här var det enda vi skulle ägna oss åt resten av våra liv.

Jag reste mig på alla fyra och började vandra neråt med mina läppar längs hennes hals, vidare över den toppiga T-shirten.

När jag kom till linningen vände jag och gick uppåt igen som en snäll men beslutsam bulldozer. Jag använde huvudet som en plogbil och skyfflade tröjan framför mig samtidigt som jag hade ansiktet och läpparna i hudkontakt mot hennes varma mage och vidare upp mot hennes mjuka, nakna, härliga bröst.

Hennes magmuskler ryckte ibland till när jag sög mig fast och lät tungan glida runt.

Den svaga doften av kvinnlig svett och silkeslen parfym, som jag inte lagt märke till tidigare - kanske för att jag aldrig varit henne så här nära tidigare - fick mig att sugas in i ett behagfullt töcken av yrsel.

Jag tänkte inte, tänkte ingenting alls över huvud taget. Bara lät det hända och flöt med och hon smekte mitt huvud och tryckte det mot sig, allt medan hon gav ifrån sig små korthuggna, ljudliga stön som skickade in mig mer i kåttöcknet längre och längre för var gång.

För att jag inte skulle försvinna under T-shirten lyfte hon armarna och sa åt mig att ta av henne.

Jag satt ett kort ögonblick med blicken smekande över henne och hennes nakenhet innan jag återigen rörde mig neråt, kysste hennes navel, grävde in fingrarna runt byxlinningen och ömt och försiktigt började dra med mig byxornas bomullstyg.

Jag iakttog med hungrig blick allteftersom det jag längtat efter i så många nätter uppenbarade sig - hennes rundade höfter, hennes hårbeklädda vulva som glittrande hade öppnat sig för att ge plats åt små ljusrosa inre blygdläppar, hennes fasta lår som hon villigt lät falla isär när jag befriade henne från de sista plagget.

Hjärtat slog så hårt i bröstkorgen att det gjorde ont, pulsslag som fortplantade sig ända ut i fingertopparna. Jag försökte svälja men det gick inte. Munnen var snustorr.

Jeanettes ansikte låg svagt åt sidan med slutna ögon medan hon smekte bröstvårtorna med trevande fingrar.

Det gick långsamma vågor genom henne som man kunde följa uppifrån och ner och som när de nådde fram till underlivet fick höfterna att bölja upp och ner och tvingade hennes härliga fitta att öppna sig och sluta sig som ett hungrigt djur som väntade på di.

Kåtheten fick varenda nerv i kroppen att vibrera. Jag slet av mig tröjan och jeansen, sjönk åter ner på mina bara knän framför den nakna gudomligheten, lade händerna på hennes knän och förde isär dem för att jag skulle kunna komma upp däremellan.

Jag var tvungen att lägga band på mig själv för att inte låta hungern som tjöt i varje lem slita sig loss som ett vilddjur och kasta mig över henne. Försiktigt sjönk jag ner över hennes vackra fitta som över en festmatbelamrad tallrik och satte tungspetsen mot klitoris.

Äntligen, äntligen fick jag smaka den ljuvaste av safter. Och jag drack och drack och slickade i mig allt jag kom åt, allt detta hon gav åt mig och ville att jag skulle ta för mig av, vilket jag gjorde för just nu var hon min kvinna.

Och så som hon gav mig av sig skulle jag ge henne av mig. Oja, jag tänkte ge henne allt jag hade, allt.

Jeanette ryckte och hulkade och gnydde på en och samma gång och drog upp låren mer och mer tills hon låg dubbelvikt och höll sina lår uppe med hjälp av händerna på sina knän.

- Jag älskar dig Jeanette, mumlade jag utan att bry mig om vad jag sa och körde om och om igen in min juckande tunga långt upp i hennes kärleksgrotta och vispade runt och sög i mig av nektarn som flödade ur henne. (Herregud, skulle jag verkligen flytta härifrån?)

Jag förde ner högerhanden och slöt den hårt om min kuk som stod som den aldrig gjort förut. Ådrorna var stenhårda. Långsamt runkade jag mig själv tills det krampade vid kukroten av ilsken kåtspänning.

- Jag vill ha dig! kraxade jag och reste mig upp, gled fram och satte händerna vid hennes axlar och makade mig tillrätta.

- Ja, ja, kom in i mig Henrik... jag har drömt om det här... kom in i mig! gnydde hon med ostadig stämma och omfamnade mig och drog med ett plötsligt ryck ner mig emot sig.

Jag följde utan motstånd med kraften och viljan i hennes armar, jag varken ville eller kunde göra annat och lät min kroppstyngd komma över henne.

Jeanette var bra mycket kortare än jag så kuken nådde inte längre fram än att den kunde nosa henne mellan skinkorna när jag låg raklång ansikte mot ansikte med henne. Men jag var halvt om halvt medvetslös av naturkrafterna vi släppt loss och brydde mig inte om vart kuken var på väg när jag började röra höfterna fram och tillbaka.

Inte förrän Jeanette skrek aj, vaknade jag till, höjde mig över henne, krökte ryggen och kastade fram nog mycket för att vara säker på att det skulle gå bättre den här gången.

- Vänta, vänta! stammade hon och förde ner en hjälpande hand som varmt greppande och ivrigt slöt sig om mitt uppsvällda ollon och därpå vickade hon snabbt och smidigt upp det av glödga pulserande hammarskaftet mot sin väntande rosenbladsfittas flödande härlighet.

Jag var helt upp åt väggarna till mig och kysste henne djupt och häftigt samtidigt som jag trängde in i henne, juckade min väg in djupare och djupare och oupphörligt viskade hennes namn om och om igen medan hon begravde sina gripande fingrar i mitt alltför långa oklippta hår och låste fast mig i en bensax runt mina arbetande ryggmuskler.

Hennes blygdläppar sög sig fast längs kukskaftet och kysste mitt ollon varje gång jag var hotande nära att glida ur. Men jag gled aldrig ur helt och hållet. Jag ville inte glida ur henne och gjorde heller inte det en enda gång.

Istället trängde jag mig bara djupare och djupare in i härligheten och hon tillät mig att genast knulla henne raskt och smackande, utan några konstigheter, bara före att tillfredsställa den skriande kåthungern vi båda drabbats av och som vi under evigheters tid till varje pris försökte hålla tillbaka - en kåthunger som haft ett drygt år på sig att växa sig stark nog för att få vem som helst att bli själsligt sjuk. Locket, det förbannade locket hade äntligen fått ge vika.

Jag knullade henne i en jämn, stadig rytm och varierade hela tiden djupet jag sjönk in i henne med. Men Jeanette juckade också emot och när våra underliv möttes blev det våldsamma, smackande sammanstötningar som fick oss att kippa efter andan och stöta än vildare.

Jag stannade upp i en båge medan hon med hjälp av bensaxen slungade och gungade upp sitt sugande sköte som en brutal köttfitta som hetsande hårt svalde i sig kuken.

Om och om igen, varje gång stöten kom, daskade hennes underliv till min stinna, hängande, mjuka, håriga pung som bara väntade på att få bli tömd på sitt sprängande, livskraftiga innehåll.

Det här var omöjligt att kämpa emot. Jag ville inte kämpa emot. Jag ville inte dra ut på det. Jag ville komma i henne, spruta min säd i blixtrande, orgasmiska kramper, långt upp i Jeanettes fitta, bli ett med henne. Det fanns inget annat i denna värld jag hellre ville göra. Jag ville komma i henne och helst precis samtidigt som hon hulkande gnyende uppvisade otvivelaktiga signaler på att det var på väg att gå också för henne.

Nu kände jag ändå att det inte gick att hålla emot mycket längre.

- Det går nu Jeanette! skrek jag snabbt och pumpade på snabbare och snabbare medan min underläpp började darra av flåsandet och den annalkande orgasmstormen.

- För mig med, för mig med, det gåår. Henrik... Heeenrik... det... gååår! skrek hon lika korthugget flåsande och borrade in sina långa naglar i min rygg och stötte emot allt vad hon förmådde.

Jeanette snyftade. Jag plöjde mig framåt och inåt hårt med vad som var mina sista krampande krafter och sprutade en utdraget elektrifierad stråle säd i henne för var gång jag gled in i hennes sugande mörker.

Om och om igen stötte vi våra kroppar mot varandra länge efter det att jag gett henne allt jag hade och tömt mig till absolut sista droppen.

Det var som om kroppen aldrig någonsin ville sluta röra sig, trots att jag var döslut och så svettig att det droppade ner på Jeanette och fick oss att glida mot varandra som om vi var inoljade.

Jag var lycklig, lyckligare än jag varit på evigheter. Lugn och lycklig. Jag vet att Jeanette kände samma som jag, även om vi inte utbytte så många ord. Men efter något sådant behövs inga ord, det känns på något sätt bara i vägen.

Länge låg vi kvar tätt intill varandra och lyssnade till hur våra andetag sprang ikapp för att långsamt sakta ner i ett stilla lugn.

Kroppssafterna fogade samman våra hudar och det var skönt, helt igenom skönt, lika ett naturligt lim.

När vi kom igång med bärandet långt senare var vi timmar försenade. Vardagen kallade. Den fick oss att skiljas, för alltid antar jag, för hur vi än vänder och vrider på världen kan vi inte ändra den.

Nu har jag flyttat. Bor sedan några dagar i en annan stad. Och jag undrar om hon hörde vad jag hasplade ur mig i kåtruset när locket flög av burken och jag med öppen mun kysste och drack hennes fitta - att jag älskade henne? Det var nog tur att hon inte gjorde det. Eller gjorde hon?

I alla fall svarade hon aldrig.

Före detta grannen